Väringagardet

Väringarna, en elittrupp i den bysantinska armén, kejsarens livgarde, ofta förbisedda och för den större allmänheten helt okända stod för några av den tidigaste medeltidens viktigaste segrar.
Detta är mitt försök till att bringa deras ärorika historia in i ljuset.
Trevlig läsning// Thomas


Vikingarnas väg från östersjön till svarta havet och Konstantinopel


Runt år 750 slog sig svenska vikingar ner vid sjön Ladoga nära dagens St: Petersburg, de hade kommit dit för att handla med det silver och de pälsverk detta område var känt för. Men detta område var hårt åtgånget av stridigheter mellan slaviska och finska stammar och vikingarna var inte sena med att upptäcka att detta kunde visa sig bli en lönsam situation för dem. De erbjöd sina svärd och sin trohet till den som betalade bäst och det tros att det är härifrån de fått sitt namn, ”de edsvurna”, det fornnordiska ordet vár betyder ordagrant trohet eller ed.

Under 800-talet tog de sig längre ner längst med floden Volga och hamnade i handelsstaden Kiev som på den här tiden var en utpost i det Khazariska riket. Med tiden blev väringarna allt mer slutna till stadens härskare då de precis som vid Ladoga erbjöd sin trohet till högstbjudande. Under mitten av 800-talet till början på 900-talet behärskades staden i stort av Varjager, som väringarna kallas i den ryska Nestorskrönikan, och bildade i pricip Kievriket som under sin storhetstid kom att innefatta stora delar Rutenien, dagens Vitryssland, större delar av dagen Slovakien och Ukraina samt de nordvästra delarna av dagens Ryssland. Även när väringarna förlorat sin politiska makt stod de fast vid storfurstarnas sida som del av hans livgarde.

Från mitten av 800-talet seglade väringarna ner mot Konstantinopel, eller Miklagård som vikingarna kallade det, via svarta havet och vid flera tillfällen anföll de Bysantin, dock var dessa resor mest för att idka handel och inte för krigföring. År 911, efter stridigheter mellan väringarna och bysantinska soldater, slöts ett handelsavtal där kejsaren av bysantin tillät nordmännen att bosätta sig i Konstantinopel och dessutom ta värvning i armén. Antagligen deltog små grupper av de som accepterat avtalet i de fälttåg som gick mot Italien och Kreta under 900-talets första hälft men det skulle dröja till tiden runt 990 innan dessa krigare skulle bli några av de mest fruktade i hela världen.

Under 980-talets mitt sattes den blivande storfursten av Kiev, Vladimir I, i landsflykt av sin bror Jaropolk och blev tvingad att fly till Sverige. Vladimir och Jaropolks far, Svjastoslav I, var en av Varjagerna, och således svenskättad, därför ansåg Vladimir att det var säkert att fly till Sverige. Han återkom till Kiev ett år senare med en stor trupp vikingar på sin sida och störtade Jaropolk och blev själv storfurste av Kiev. 988 trolovade sig Vladimir med den bysantinske kejsaren Basilleios II syster Anna av Bysans. Som en tacksamhetsgest överlämnade Vladimir 6.000 skandinaviska soldater till kejsaren som blev så imponerad av dessa storväxta, karga mäns stridsskicklighet och mod att han redan följande år sände ut dem för att slå ner en stor rebellarmé, detta gjorde de med stor stridsvilja och högg ner oppositionen till siste man. Detta gjorde att Basilleios grundade Väringagardet och utsåg dem till sin personliga livvakt.


Ikonbild som lär föreställa Basilleios II

Basilleios utnyttjade större tiden av sitt styre med att bedriva diverse fälttåg och hans krigare var mer än villiga att följa sin kejsare. Basilleios själv beskrivs som en mycket grym och blodlysten man och ges ibland även tillnamnet Bulgaroktonos, som ordagrant betyder ”Bulgardödare”, detta för att han sägs ha låtit sticka ut ögonen på 14.000 bulgariska fångar efter striden vid Kleidion 1014, en strid där väringagardet varit avgörande. År 1021 stormade gardet in i Georgien med order om att dräpa alla, män, kvinnor och barn, i syfte att skrämma den Georgiske kungen. Krönikorna berättar att de gjorde detta med stor iver.


Väringar i ringbrynja utrustade med svärd och bysantinska sköldar.

Väringarna var bysantins trumfkort i strid, när slaget hade nåt en kritisk punkt eller när alla andra trupper hade misslyckats slog de till med oerhört raseri och djärvhet. De behärskade utan problem svärd och sköld lika väl som något annat elitförband under den här tiden men de var vördade, och framförallt fruktade, för sin skicklighet med yxor. De använde sig av stora nordiska, en-eggade, tvåhands-yxor av manslängd, långa, kraftiga svärd och runda sköldar av skandinavisk typ. Deras kläder bestod av röda eller purpurfärgade mantlar och röda kjortlar, i strid bar de knälånga ringbrynjor över kjortlarna och hjälmar med nässkydd. De var även förtjusta i alkoholhaltiga drycker och främst då vin, de var så beryktade för sin alkoholkonsumtion att de fick öknamnet ”kejsarens vinsäckar”. Deras dryckesvanor blev med tiden så legendariska att det skrevs en fabel om dem som översattes till flera språk och var mycket populär under den tiden.

45 år efter attacken på Georgien anföll Normanderna från norr de bysantinska besittningarna i östra Italien, Kejsar Konstantin X sände omgående dit sina elittrupper för att säkra läget.
Väringarna slog tillbaka Normanderna, som var ättlingar till de vikingar som bosatt sig i Normandie, utan några tankar på avlägset släktskap. Normanderna flydde men återkom 1081 med en förkrossande styrka på 16.000 man och besegrade väringarna i slaget vid Durazzo efter det att de blivit separerade från huvudstyrkan och omringats av de normandiska barbarerna. Slaget vid Durazzo var förödande och ingen vet vad som skulle ha hänt om inte den normandiske härskaren plötsligt dött 1085 och fälttåget avbrutits.

Väringagardets roll förändrades sedermera från en våldsam elittrupp till att bli kejsarfamiljens eget livgarde och säkerhetspolis. Vid tillställningar var det sed att låta väringarna marschera in i salen under festligheterna, slå på sina sköldar och sjunga hyllningssånger till kejsaren på sitt nordiska språk, detta sågs som oerhört exotiskt. Vid kyrkobesök stod gardet alltid bakom den kejserliga familjen med yxorna på skuldrorna och när en ny kejsare kröntes var det väringarna som bar honom genom stadens gator så att folket kunde skåda hans prakt och styrka. I sin roll som säkerhetspolis var det väringarnas uppgift att skydda kejsaren från komplotter och kuppförsök och det föll även på deras lott att utföra uppgifter inga andra trupper kunde tänka sig.

1042 genomdrevs en militärkupp där Michael V avsattes och blev tvungen att fly. Han och hans farbror flydde till ett kloster, när den nyligen tillsatte kejsaren beordrade sina soldater att gå in efter Michael vägrade dem, de kunde inte vanhelga en helig plats. Då sattes väringarna återigen in, med norges blivande kung Harald Hårdråde i spetsen gick de in i klostret och släpade ut de två männen och förde dem till det kejserliga palatset. Där fick de order om att sticka ut ögonen på Michael och farbrodern, Harald tog själv hand om saken och stack ut ögonen på de båda fångarna.

Efter 200 år av konstant krigande var den bysantinska staten utsliten och dödsstöten skulle komma, inte i form av araber, turkar eller Normander, som väringagardet modigt slagit tillbaka, utan av andra kristna, 1203 blev nämligen Konstantinopel mål för det fjärde korståget. Målet hade från början varit Egypten men när korsfararna nått Venedig övertalade dogen där att de skulle anfalla det rika Konstantinopel. Korsfarararmén var överlägsen den trötta bysantinska styrkan som blivit utsliten efter så många års krigande, de jämnades med marken. När korsfararna besegrat armén på utsidan var det dags att ta stadens murar, de reste sina stegar och började stigningen. När de stack upp sina huvuden över murkrönet möttes de av Konstantinopels sista försvarsled, Väringarna. Gardets sista strid skulle precis inledas.

Strider man mot man blossade upp överallt i staden och det blev stora förluster på båda sidor. Så småningom lyckades väringarna slå tillbaka den första anfallsvågen och säkra staden än en gång men då den bysantinska flottan var fullkomligt dessimerad var det fritt fram för de venetianska galärerna. Staden var förlorad och intogs på nytt av korsfararna, väringarna stred till siste man och endast de cirka hundra som var kejsar Alexios III personliga livvakt klarade livhanken då denne flydde staden. Konstantinopel återtogs 1261 och ännu en gång satt en grekisk kejsare på tronen. Med ett stort undantag, den skandinaviska 200 år gamla elitstyrkan, som tjänstgjort, kämpat och slutligen stupat för sin kejsare, existerade inte mer.


Källor:
Benedict Benedikz; The Varangians of Byzantium
Timothy Dawson; Byzantine infantry-man
Hilda Ellis Davidson; The viking road to Byzantium
(samt sammanställningen av dessa tre böcker i Allt om historia nr. 17 2008.)
Mats G. Larsson; Väringar: nordbor hos kejsaren i Miklagård
Stig Wikander; Araber, Vikingar, Väringar